man läser om tonåringar hela tiden som dör. jag menar, man läser, tänker kanske lite på de lite grann, sen går man vidare. Orkar inte grubbla på de. En människa mindre liksom. jag tänker egentligen inte på människorna som dör, dom är döda dom vet inte och känner inte smärtan dom lämnar efter sej liksom. Men deras vänner. för dom är de inte bara en människa mindre, de är allt liksom. Jag, jag skulle aldrig sluta gråta om nån av mina nära vänner skulle dö. inte resa mej upp och försöka gå vidare. försöka skulle jag kanske, men aldrig kunna göra det riktigt. fan de skulle inte gå. Jag skulle inte kunna äta nåt, inte kunna sova, inte kunna gå till skolan. Men de som förlorat en av sina närmaste vänner, som går vidare på nåt sätt. beundrar hur man kan göra så. För de går inte att göra nåt åt. det är kanske inte de första man tänker om ens bästa vän dött, "de är inget att göra åt nu" men kanske så småningom? för allt måste gå vidare, även om de är de svåraste av allt.
mina närmaste vänner; ni vet vilka ni är: aaaaldrig får ni försvinna från mej. love you all.