när jag satt på tåget i går börja jag tänka. Asså, varför tänker vi att alla andra tänkter helt idiotiskt om man inte tycker som man själv gör? Vissa accepterar aldrig vad nån annan tycker, envisa som fan att få som man vill. Om man inte är sej själv är det ju inte nån mening med någonting, om man bara är en skugga av nån annan. Ibland kan man ju vara väldigt lika, men man tycker inte likadant hela tiden. i flera böcker finns de sånna, skuggor. va fan är ni rädda för? Jag fattar det inte. Okej, jag vet att ni kanske tycker att de här är nån slags pedrikan eller nåt jag håller på och skriver, men hade faktiskt lust att skriva om nåt important. Så tänkte bara få fram att var dej själv, tyck vad du vill annars är det ju inte mening med nånting. Jag kan vara fel person att säga det, visst jag är mej själv men  jag brukar va envis att få som jag vill, förlåt om nån tycker jag är jobbig för det. tyck gärna om de jag skrivit nu, puss